Idag var det en främmande man på min arbetsplats. Han sa alla saker jag brukar säga, med skillnaden att när han sa dem så lyssnade alla. Jag dog inombords av frustration. Sen avbröt jag honom och fyllde i de luckor han lämnat efter sig. Och se! Han kallade mig för smart och utbildad och plötsligt kunde de inte ignorera mig längre. Om man bortser från att chefen (ordlöst) lämnade rummet när jag pratade.
Jag sökte nytt jobb i dag förresten.
Har för övrigt en sån där dag då jag tror att alla vill ha mig. Det vanliga är annars att jag mest får känslan av att män med invandrarbakgrund (typ pappan i Jalla Jalla) i 50-årsåldern vill ha mig (särskilt på pendeltågsperronger!), men det kan ju såklart bero på deras öppna sätt att visa uppskattning.
Idag tror jag dock att alla – ALLA – vill ha mig, inklusive den 56-åriga kvinnan i receptionen. Nyss, när en kollega sa: ”jag väntar på dig, jessica”, så trodde jag alltså inte att detta betydde: ”ring det där samtalet du skulle ringa så pratar vi jobb efteråt, utan: ”Jag väntar på att du ska göra slut med in pojkvän så vi kan hooka upp och skaffa barn ihop”. Det var svårt att svara ett neutralt: ”visst, vi säger så”, men jag tror att det gick.
Och: om jag i morgon vaknade som Strindberg skulle jag då, helt utan ironi, uppskatta en ståtlig mustasch? Jag känner ibland en djup skepsis till ansiktsbehåring av denna art, även om den varit på var mans läpp under 2000-talet. Visst är den snygg i vissa illustrationer, på män i randiga baddräkter/brottardräkter och på tyngdlyftare, men sen vet jag inte. Orkar inte heller ta ställning till det just nu. Jag, liksom Scarlett, tänker vidare på det i morgon.
Jag tänker på det i morgon.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar