Min allra käraste hagga

Jag gör det inte så bra. Skrivandet, menar jag. Det är helt enkelt för att det finns så tragiskt lite att skriva om. Jag känner mig tom, liksom. Det kan ju såklart bero på att jag börjat ta mediciner igen, om än bara i tablettform i stället för intravenöst. Men ändå, det känns ju så hopplöst. Tråkigt. Evigt. Som den här stockholmska vår-höst-vintern jag befinner mig i just nu: ska det aldrig ta slut?

Eller jämställdheten. Når vi aldrig fram? I vår livstid??? Läste äntligen bitterfittan häromdagen och kände hur det gamla välbekanta hatet blossade upp igen. Eller hur känner du när du läser detta:

* Det är fler kvinnor än män som donerar organ, men fler män än kvinnor tar emot
* Gifta kvinnor lider av större psykisk ohälsa än ogifta. Hos män är det tvärtom.


Eller ba: Våldtäkt. Män som aldrig tar ut föräldraledighet. Eller män som tar ut ledighet och får nån slags parad till sin ära varje gång de berättar det. Lönediskriminering. Misshandel. Uppblåsta killar och män som bollar idéer med sina manliga chefer på fikat på ett skönt avslappant sätt, medan kvinnor förbereder och bokar möte. Måste visa sig duktig, inte luta sig bakåt i fåtöljen, knäppa händerna över magen/bakom huvudet och bara flumma fram lite "sköna idéer". Eller som gubbarna på mitt jobb, som kan hävda vilka idiotiska ogenomtänkta åsikter som helst, utan att någonsin vika med blicken eller tappa fattningen. Man blir så jävla frusterad. Arg. Liten. Bitter. För att det är så, för att man (jag) inte säger ifrån mer. För man (jag) vill ju inte vara en bitterfitta, inte i mäns ögon i alla fall. En sån som förstör stämningen, är sur och tråkig. Så i stället blir man (jag) någon slags trevlighetshora, allt för att behålla den lilla makt jag ändå har men som skulle tas i från mig på en gång om jag uppfattades som svår. Bitchig. Vrång.

ALLT beror väl inte på kön och ja det finns finfina män men jävligt mycket, alltför mycket, har ändå sin rot i den där stinkande jävla könsmaktsordningen som ingen verkar vilja ta i längre. När det väl görs, görs det av idioter som harvar på om hur tragiskt det är att moderskapet nedvärderas så mycket i vår kultur osv osv osv. Jag ba: problemet är väl inte att moderskapet nedvärderas, utan att FADERSKAPET inte uppdateras?? Om det vore lika självklart för män att ta sitt ansvar som pappor som det är för kvinnor att ta sitt ansvar som mammor så är väl allt fiesta och godiskaktus sen, eller? Ingen diskriminering på arbetsplatsen av kvinnor för att de kommer ta ut all föräldraledighet, inga stora löne- och karriärsglapp, inga mammor som bryter ihop för att de inte mindes att packa ner ungarnas gymnastikpåsar. För att vara en "dålig mamma" skulle inte längre vara lika laddat om pappan ansågs ha precis lika stort ansvar.

Och ja. Har man väl börjat tänka aktivt på det igen så är det kört. Eller räddat, hur man nu ser på det. Bitterfittan återvänder och ser världen med uppfriskade, arga ögon. En dokumentär på Kspecial om svarta musikens historia blir till en skev historiebeskrivning där kvinnor somden Nina Simone Billy Holiday bara utgjort paranteser jämfört med James Brown. En gullig film om en familj och deras hund Marley blir en svart historia om en kvinna som ger upp sin karriär (fast hon är mer framgångsrik än sin karl), gråter över sin sömnlöshet medan mannen fikar med chefen och pratar om hur man ska hålla "frun därhemma nöjd".

För att inte nänmna alla egna upplevelser genom åren, där man gång på gång tvingats inse att man är det andra könet.

Fuck! I´m bitter.