Hair är ditt liv!

(vilket även är namnet på min framtida frisörsalong. In my mind.)



Pappa, alltså den jag vuxit upp med, är i stan. Har seriösa planer på att noppa åt mig ett hårstrå när vi möts, men vet inte riktigt hur detta ska gå till. Tips, någon? Har inte kommit längre än att plötsligt, i en hej-kram, lugga till och sen ba ”äh jag ville bara ha ett till min… min… samling…? Min hårsamling. Min samling av hår. Andra människors hår. Min samling av andra människors hår som jag tar fram på kvällarna och stryker långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet men vackert och unikt djur.

ALTERNATIV: Har inga. Hjälp? Och säg inte ”ta kammen” för jag tror inte han använder någon.

Och vad händer sen då? Vad gör man med ett stulet strå? Var lägger man det? Hur skickar man det? VAR skickar man det? INSIKT: Jag har slagit i på en väg som kommer leda till att jag, inom kort, sitter och googlar på ord som ”DNA” och ”test”.

Om jag tar ett steg utanför mig själv och ser hur jag gör allt detta får jag samma känsla som när jag tittar på en riktigt B-ig deckarserie från 70-talet i kombination med nån schizo-skräckfilm. Med Björn Skifs i en av nyckelrollerna.


Nu ringde pappa! Sjukt. Fast det gav mig en känsla av att vi måste vara släkt, både om man ser till de handlingar som beskrevs under samtalet samt hans ordval:

Pappa: …och så försov jag mig på hotellet i morse och blev tvungen att rusa ner till frukostbuffén å ba roffa åt mig allt allt jag hann åt mig och resten (fru och två barn) och sen balansera allt upp till rummet igen (tar en kort paus för att hämta andan)

Alltså jag såg ut som en… som en… vandrande FETTBÖG!

Att sparka på någon som redan ligger:

'
Jag: Ja, så nu ser det ut som att det är 50 procents chans att Björn är min pappa, och kollar man på näsorna så är de ju skitlika! Plus det ena ögat, det högra, som liksom hänger lite. Och hans läppar! Fylliga liksom, som mina!

Pojkvän: Men... har du inge likheter som kommer från din pappa då?

Jag: Jo, att min nästa delar på sig när jag skrattar.

Pojkvän: Va? Alltså... Jaha, eller, jag trodde det var från att du blivit slagen med en hockeyklubba i lejban eller nåt!

Jag: Va..? Vaddå, tror du jag ser ut såhär på grund av misshandel? Att mitt ansikte är ett resultat av att någon bankat på det med ett järnrör..!!??

Pojkvän: Nä, eller eh jo, men alltså du är ju fin, du har ju ett sånt där speciellt utseende som jag gillar!


Frågor på det här eller är det bara jag?

tisdag: samlag och näsor

Lunch med mamma. För första gången i mitt liv har hon satt sig i bilen och kört de långa, låååånga milen från Uppsala till Stockholm för att visa att hon faktiskt är intresserad av mitt liv.

Vi sitter under körsbärsträden i kungsträdgården och skrattar åt hennes mjukglass som fått ett geléhallon på toppen. Eftersom hon, liksom jag, endast uppfattar världen som en plats där folk antingen vill ligga med en eller inte vill ligga med en, tolkar hon geléhallonet som ett tecken på att glassmannen vill ha henne. Eller mig, som stod bredvid. Någon vill han i alla fall ha, det förstår ju vem som helst.

Snart handlar det om Björn Skifs. Jag vet inte varför, det är säkert två år sedan jag tog upp det sist. Men min undran går aldrig över. Nu är hon ännu osäkrare, kan det röra sig om en 50-50% chans? Jag hävdar att jag inte har något pigment, och både Björn och mamma är faktiskt solbruna jämt. Mamma kontrar med att "Björn är blek egentligen, han har bara tränat upp sitt pigment (??). Jag försöker igen med att "min näsa delar sig på mitten som pappas när jag ler" fast jag sett på flera foton att Björns näsa gör likadant. Sen undrar mamma vad filmen "vanilla Sky" egentligen handlade om och jag försöker förklara: Tom Cruise ligger med Cameron Diaz men blir kär i Penelope Cruz, får sitt ansikte förstört, lever i en drömvärld tillsammans med Penelope som blir en mardröm och sen vaknar han genom att hoppa från ett hustak. Mamma får något förvirrat i ögonen, men verkar nöja sig med förklaringen.

Vi går upp till stureplan, mamma pekar på varannat ställe och berättar att "där satt jag mycket" och "där hade vi efterfester" och "där släppte jag av Björn när han skulle jobba". Jag mumlar att jag aldrig känt mig hemma på Östermalm och att jag lever i konstant skräck över att det närsomhelst ska märkas att jag bara låtsas allting. Mamma tackar för dagen och går till sin bil, jag går upp till kontoret, googlar och jämför näsor.

Den där förbannade jävla näsan.

i ghettot

När de första tonerna strömmade ut ur bilstereon överfölls och övermäktigades jag genast av en känsla av självklarhet. Allt inom mig föll, singlade ner i tårna som körsbärsblommen i Kungsträdgården eller ciggarettaskan från 15-åriga fikaposers på östermalm. Plötsligt var allting stillhet. Himlen, husfasaderna och människorna vi passerade mattades av,kanter slätades ut och hårdheter mjuknade.

Eller så fick jag plötligt väldigt, väldigt lågt blodsocker.

And how did that make you feel?

jag är nu 10 sekunder i från att börja googla på "psykoterapeut stockholm"


Det hela är ett stort missförstånd, allt jag egentligen vill ha är en perfekt låt, en sån där som sjunger sig in i kroppen och lägger sig som ett beskydd runt hjärtat. En sång att bädda in sig i, vila i och läka i.

Eller så vill jag bara träffa Paul (Gabriel Byrne), psykologen som i teveserien "In Treatment" lockar med alla trygg-fadersgestalt-attribut man kan tänkas vilja ha, inklusive den utmanande distansen en f.d bekräftelsenarkoman som jag bara måste, MÅSTE komma igenom!

såhär skulle det se ut:

jag: - tycker du jag är snygg?
paul: - tycker DU att du är snygg?
jag: - Men vad tycker du?
paul: - Det intressanta är ju vad du själva tycker och känner om dig själv
jag: - ok

...

jag: - Men vad tycker du då?

tack solen

minns en tid då "framgång" inte var synonymt med fast avföring i minst en vecka. Det känns längesen nu.

Lyckligtvis är jag jävligt snygg idag, kanske lite kåt också. Hörde någon busvissla typ fem kvarter bort när jag cyklade till jobbet och bara visste: det är till mig. Idag är alla visslingar till mig.

övertagen blek och död

Idag är en annorlunda dag. Idag rör jag mig ute i världen. Den ser ut ungefär som jag mindes den, fast kanske lite dammigare och med fler lasbilar som lastar på och av överallt. Cyklade till jobbet med lårmuskler som sa "nejnejnejnej" halva vägen, sen "jajajajaaaaa" resten. Mitt huvud, som jag hade hotat med spö (dvs två avsnitt av "love and marriage", som jag nu inser heter "married with children", på svenska "våra värsta år". AH! Jag fick ont i huvudet bara av att tänka på det där! Rätt åt dig jävla skitskalle) om det inte var klart och lätt idag, envisades med att kännas onormalt tungt, luddigt och lite snurrigt. Det vill säga ungefär som det känts i över ett år nu. En evig fylla, fast utan spontanhångel, kladdkaka på fingrarna och oförställd, naiv glädje.

Vad som hänt på jobbet sen sist:

* Kollegans hund har tagit över min stol, den är täckt av päls. Värmer skönt runt stjärten, thank you very much!
* tidningsurklipp på anslagstavlan har bleknat och gulnat
* Alla mina blommor (två) har dött

Ganska bra beskrivning av hur jag känner mig överhuvudtaget; lite övertagen, blek och död.

Läste i min gamla blogg som jag övergav för att den innehöll för mycket tjafs om sjukdomen. Om man tillexempel sökte på "borrelia" och "glömstapoolen" så kom man till mig. Den här, nya bloggen som skulle bli "roligare", har i stället blivit tristare. Kanske för att jag hela tiden undviker att tala om sådant som jag faktiskt tänker på hela tiden och istället försöker krysta ur mig något annat. Ett annat problem är att jag inte har något tema att hålla mig till, ska det vara porr, våld eller ångest? Jag är ju alltihop!(Men mest porr och ångest.)