tisdag: samlag och näsor

Lunch med mamma. För första gången i mitt liv har hon satt sig i bilen och kört de långa, låååånga milen från Uppsala till Stockholm för att visa att hon faktiskt är intresserad av mitt liv.

Vi sitter under körsbärsträden i kungsträdgården och skrattar åt hennes mjukglass som fått ett geléhallon på toppen. Eftersom hon, liksom jag, endast uppfattar världen som en plats där folk antingen vill ligga med en eller inte vill ligga med en, tolkar hon geléhallonet som ett tecken på att glassmannen vill ha henne. Eller mig, som stod bredvid. Någon vill han i alla fall ha, det förstår ju vem som helst.

Snart handlar det om Björn Skifs. Jag vet inte varför, det är säkert två år sedan jag tog upp det sist. Men min undran går aldrig över. Nu är hon ännu osäkrare, kan det röra sig om en 50-50% chans? Jag hävdar att jag inte har något pigment, och både Björn och mamma är faktiskt solbruna jämt. Mamma kontrar med att "Björn är blek egentligen, han har bara tränat upp sitt pigment (??). Jag försöker igen med att "min näsa delar sig på mitten som pappas när jag ler" fast jag sett på flera foton att Björns näsa gör likadant. Sen undrar mamma vad filmen "vanilla Sky" egentligen handlade om och jag försöker förklara: Tom Cruise ligger med Cameron Diaz men blir kär i Penelope Cruz, får sitt ansikte förstört, lever i en drömvärld tillsammans med Penelope som blir en mardröm och sen vaknar han genom att hoppa från ett hustak. Mamma får något förvirrat i ögonen, men verkar nöja sig med förklaringen.

Vi går upp till stureplan, mamma pekar på varannat ställe och berättar att "där satt jag mycket" och "där hade vi efterfester" och "där släppte jag av Björn när han skulle jobba". Jag mumlar att jag aldrig känt mig hemma på Östermalm och att jag lever i konstant skräck över att det närsomhelst ska märkas att jag bara låtsas allting. Mamma tackar för dagen och går till sin bil, jag går upp till kontoret, googlar och jämför näsor.

Den där förbannade jävla näsan.