Så var jag tillbaka vid mitt fönster på valhallavägen igen. Som en katt, eller en gammal tant, bligar jag ut på aktiviteterna utanför, kokar en kopp té och muttrar något förvirrat och livstrött om alla andras idioti och min egen fulländning (katter gör detta inombords).
Jag jobbar alltså hemifrån fortfarande. Det har med mediciner, allmän lathet och min långt utvecklade ovilja att möta verkligheten att göra, en ovilja som ibland byts ut mot en nästan manisk lust att prata med människor, andas avgaser och köpa något (vad som helst) på seven eleven. Mellanläget, återigen, var finns det välsignade mellanläget?
Som jag i och för sig hatar. Tänker på något jag läste om min generation för ett par dagar sedan, något om att vi anser det vara naivt och lite löjligt att brinna för något. Att vara sådär verkligt engagerad. Något Dennis Lyxzén (min man, jag åkte till norrland över påsk och drog hit han i en näverkånk) formulerat på följande vis: ”När 80-talisterna har börjat ta över medierna, och ingen tror på någonting, så är det viktigt att hålla fast vid någonting som man tror på, och att vara beredd att säga det högt och stökigt och irriterande.
Japp det är vi det: ytliga jävlar som förverkligar sig själva genom konsumtion, horor, och en mediefest med gratis sprit.
För mig, som är en slags drama queen som uppskattar en stunds djupt allvar emellanåt där frågor som ”men hur kändes det då” och ”ska vi börja med att slakta karlarna eller ligga med dem först i vår feministiska revolution” är vanligt förekommande, är detta dödens tidsålder. Tankens död, engagemangets död, mänsklighetens död. Död! Fantastiskt ord.
Nu ska jag beställa böcker på Internet som jag kommer att ställa i hyllan för att se smart ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag känner precis tvärtom. Det är så många som brinner för något. Ofta är de 20 år och sjukt duktiga på sin grej. De publicerar böcker och recenserar på dn's kulutrsidor. För att inte tala om min branch, biblioteken. Där gäller det att vara BÄST för att få ett jobb. Man ska vara ung och ha fetaste nätverket, erfarenheterna, kunskaperna och viktigast: Man ska vara ett socialt bulldozerunderverk med skinn på näsan, man ska älska att uppträda, vara i centrum osv osv. Jag kvalar icke in! För jag är en medelmåtta! Och dem finns det inte plats för idag.
Usch! Den där kategorin människor skrämmer mig mer än döden. De är alltid yngre, hungrigare och... jag vet inte. Mer nyduschade?
Det jag menar (tror jag) är att min/vår generation inte är särkilt intresserad av att kämpa för så mkt mer än, säg, sin karriär och sitt eget självförverkligande. Vi är så jävla duktiga på att skriva cv:n, nätverka, komponera en perfekt outfit, sticka ut hakan osv, men när det gäller djupare frågor så blir allt bara löjligt. TIll skillnad från tidigare generationer använder vi inte ord som "solidaritet", vi springer inte upp på barrikader och slåss mot orättvisor. I alla fall inte i den kontext som jag befinner mig i, här handlar det om att vara lagomt tillbakalutad och blasé i sina uttryck, handlingar och... jag vet inte, inställning till det mesta. unga skribenteri tex DN på stan skriver idiottexter om vilken tshirt de hade på sig igår, hur jobbiga gamla tanter är och nåt meningslöst klipp på youtube. Jag har inget emot att denna mentalitet existerar, men jag blir galen på att det inte verkar finnas plats för något MER än den. Men somsagt, det är iaf känlsan jag får väldigt ofta bland unga (15-30 år) i framförallt stockholm. Ge mig gärna exempel på motsatsen!
WORD!
Tja, Martina Lowden kanske är ett exempel?
Elin Boardy? (Författare, bibliotekarie, skrivarkursledare, tidskriftsredaktör, tycker till i en kulturpanel i GP)
Olivia Bergendahl (knapp 20, poetryslamvinnare, utgiven poet, sitter i den där panelen i GP, uppträder överallt)
Och det är bara några av de som råkar vara offentliga personer...
Skicka en kommentar