Hair är ditt liv!

(vilket även är namnet på min framtida frisörsalong. In my mind.)



Pappa, alltså den jag vuxit upp med, är i stan. Har seriösa planer på att noppa åt mig ett hårstrå när vi möts, men vet inte riktigt hur detta ska gå till. Tips, någon? Har inte kommit längre än att plötsligt, i en hej-kram, lugga till och sen ba ”äh jag ville bara ha ett till min… min… samling…? Min hårsamling. Min samling av hår. Andra människors hår. Min samling av andra människors hår som jag tar fram på kvällarna och stryker långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet men vackert och unikt djur.

ALTERNATIV: Har inga. Hjälp? Och säg inte ”ta kammen” för jag tror inte han använder någon.

Och vad händer sen då? Vad gör man med ett stulet strå? Var lägger man det? Hur skickar man det? VAR skickar man det? INSIKT: Jag har slagit i på en väg som kommer leda till att jag, inom kort, sitter och googlar på ord som ”DNA” och ”test”.

Om jag tar ett steg utanför mig själv och ser hur jag gör allt detta får jag samma känsla som när jag tittar på en riktigt B-ig deckarserie från 70-talet i kombination med nån schizo-skräckfilm. Med Björn Skifs i en av nyckelrollerna.


Nu ringde pappa! Sjukt. Fast det gav mig en känsla av att vi måste vara släkt, både om man ser till de handlingar som beskrevs under samtalet samt hans ordval:

Pappa: …och så försov jag mig på hotellet i morse och blev tvungen att rusa ner till frukostbuffén å ba roffa åt mig allt allt jag hann åt mig och resten (fru och två barn) och sen balansera allt upp till rummet igen (tar en kort paus för att hämta andan)

Alltså jag såg ut som en… som en… vandrande FETTBÖG!

Att sparka på någon som redan ligger:

'
Jag: Ja, så nu ser det ut som att det är 50 procents chans att Björn är min pappa, och kollar man på näsorna så är de ju skitlika! Plus det ena ögat, det högra, som liksom hänger lite. Och hans läppar! Fylliga liksom, som mina!

Pojkvän: Men... har du inge likheter som kommer från din pappa då?

Jag: Jo, att min nästa delar på sig när jag skrattar.

Pojkvän: Va? Alltså... Jaha, eller, jag trodde det var från att du blivit slagen med en hockeyklubba i lejban eller nåt!

Jag: Va..? Vaddå, tror du jag ser ut såhär på grund av misshandel? Att mitt ansikte är ett resultat av att någon bankat på det med ett järnrör..!!??

Pojkvän: Nä, eller eh jo, men alltså du är ju fin, du har ju ett sånt där speciellt utseende som jag gillar!


Frågor på det här eller är det bara jag?

tisdag: samlag och näsor

Lunch med mamma. För första gången i mitt liv har hon satt sig i bilen och kört de långa, låååånga milen från Uppsala till Stockholm för att visa att hon faktiskt är intresserad av mitt liv.

Vi sitter under körsbärsträden i kungsträdgården och skrattar åt hennes mjukglass som fått ett geléhallon på toppen. Eftersom hon, liksom jag, endast uppfattar världen som en plats där folk antingen vill ligga med en eller inte vill ligga med en, tolkar hon geléhallonet som ett tecken på att glassmannen vill ha henne. Eller mig, som stod bredvid. Någon vill han i alla fall ha, det förstår ju vem som helst.

Snart handlar det om Björn Skifs. Jag vet inte varför, det är säkert två år sedan jag tog upp det sist. Men min undran går aldrig över. Nu är hon ännu osäkrare, kan det röra sig om en 50-50% chans? Jag hävdar att jag inte har något pigment, och både Björn och mamma är faktiskt solbruna jämt. Mamma kontrar med att "Björn är blek egentligen, han har bara tränat upp sitt pigment (??). Jag försöker igen med att "min näsa delar sig på mitten som pappas när jag ler" fast jag sett på flera foton att Björns näsa gör likadant. Sen undrar mamma vad filmen "vanilla Sky" egentligen handlade om och jag försöker förklara: Tom Cruise ligger med Cameron Diaz men blir kär i Penelope Cruz, får sitt ansikte förstört, lever i en drömvärld tillsammans med Penelope som blir en mardröm och sen vaknar han genom att hoppa från ett hustak. Mamma får något förvirrat i ögonen, men verkar nöja sig med förklaringen.

Vi går upp till stureplan, mamma pekar på varannat ställe och berättar att "där satt jag mycket" och "där hade vi efterfester" och "där släppte jag av Björn när han skulle jobba". Jag mumlar att jag aldrig känt mig hemma på Östermalm och att jag lever i konstant skräck över att det närsomhelst ska märkas att jag bara låtsas allting. Mamma tackar för dagen och går till sin bil, jag går upp till kontoret, googlar och jämför näsor.

Den där förbannade jävla näsan.

i ghettot

När de första tonerna strömmade ut ur bilstereon överfölls och övermäktigades jag genast av en känsla av självklarhet. Allt inom mig föll, singlade ner i tårna som körsbärsblommen i Kungsträdgården eller ciggarettaskan från 15-åriga fikaposers på östermalm. Plötsligt var allting stillhet. Himlen, husfasaderna och människorna vi passerade mattades av,kanter slätades ut och hårdheter mjuknade.

Eller så fick jag plötligt väldigt, väldigt lågt blodsocker.

And how did that make you feel?

jag är nu 10 sekunder i från att börja googla på "psykoterapeut stockholm"


Det hela är ett stort missförstånd, allt jag egentligen vill ha är en perfekt låt, en sån där som sjunger sig in i kroppen och lägger sig som ett beskydd runt hjärtat. En sång att bädda in sig i, vila i och läka i.

Eller så vill jag bara träffa Paul (Gabriel Byrne), psykologen som i teveserien "In Treatment" lockar med alla trygg-fadersgestalt-attribut man kan tänkas vilja ha, inklusive den utmanande distansen en f.d bekräftelsenarkoman som jag bara måste, MÅSTE komma igenom!

såhär skulle det se ut:

jag: - tycker du jag är snygg?
paul: - tycker DU att du är snygg?
jag: - Men vad tycker du?
paul: - Det intressanta är ju vad du själva tycker och känner om dig själv
jag: - ok

...

jag: - Men vad tycker du då?

tack solen

minns en tid då "framgång" inte var synonymt med fast avföring i minst en vecka. Det känns längesen nu.

Lyckligtvis är jag jävligt snygg idag, kanske lite kåt också. Hörde någon busvissla typ fem kvarter bort när jag cyklade till jobbet och bara visste: det är till mig. Idag är alla visslingar till mig.

övertagen blek och död

Idag är en annorlunda dag. Idag rör jag mig ute i världen. Den ser ut ungefär som jag mindes den, fast kanske lite dammigare och med fler lasbilar som lastar på och av överallt. Cyklade till jobbet med lårmuskler som sa "nejnejnejnej" halva vägen, sen "jajajajaaaaa" resten. Mitt huvud, som jag hade hotat med spö (dvs två avsnitt av "love and marriage", som jag nu inser heter "married with children", på svenska "våra värsta år". AH! Jag fick ont i huvudet bara av att tänka på det där! Rätt åt dig jävla skitskalle) om det inte var klart och lätt idag, envisades med att kännas onormalt tungt, luddigt och lite snurrigt. Det vill säga ungefär som det känts i över ett år nu. En evig fylla, fast utan spontanhångel, kladdkaka på fingrarna och oförställd, naiv glädje.

Vad som hänt på jobbet sen sist:

* Kollegans hund har tagit över min stol, den är täckt av päls. Värmer skönt runt stjärten, thank you very much!
* tidningsurklipp på anslagstavlan har bleknat och gulnat
* Alla mina blommor (två) har dött

Ganska bra beskrivning av hur jag känner mig överhuvudtaget; lite övertagen, blek och död.

Läste i min gamla blogg som jag övergav för att den innehöll för mycket tjafs om sjukdomen. Om man tillexempel sökte på "borrelia" och "glömstapoolen" så kom man till mig. Den här, nya bloggen som skulle bli "roligare", har i stället blivit tristare. Kanske för att jag hela tiden undviker att tala om sådant som jag faktiskt tänker på hela tiden och istället försöker krysta ur mig något annat. Ett annat problem är att jag inte har något tema att hålla mig till, ska det vara porr, våld eller ångest? Jag är ju alltihop!(Men mest porr och ångest.)

vaknade med ett ångestskri

(det här är senare på dagen)


Alltså kan folk i min omgivning vara så snälla och SLUTA bli gravida nu? Förstår ni inte hur STRESSAD jag blir era egoistiska jävla as!

Det finns liksom ingenting att kontra med heller, även om mitt liv givetvis är fyllt av storslagna projekt som avlöser varandra (häromdagen noppade jag ögonbrynen och städade den så kallade "menslådan" där jag förvarar bindor, tampisar osv)så ligger ju det mesta platt mot att bära omkring på en annan människa, inuti sig själv.

Det största som händer i mitt liv just nu: överväger på allvar att för första gången i mitt liv vaxa lite runt könet (bli strandfin), samtidigt som jag vet att det aldrig kommer bli av eftersom de där röda fjunen förmodligen utgör den sista utposten mellan mig och 100 % fåfänga.

Beställt (en fortsättning på gårdagens inlägg):

'




Det här var en av mina favoritsociologer när jag var en skär nyponros på universitet och faktiskt trodde att jag var en av de mest upplysta människorna på planeten. Eller ok, i Sverige. Eller näe, i Uppsala. Suck. I mitt rum.

Nu har karln skrivit massa smart om kunsumtionssamhället, typ såhär:

Konsumtion är i sig något flyktigt och våra dagars konsumtionssamhälle är ett tillstånd av evig otillfredsställelse, där den ena frestande nyheten jagar den andra i halsbrytande fart. Tiden får en "pointillistisk" karaktär, den blir en punkt- eller ögonblickstid. Konsumtionssamhällets kultur är en "nukultur".

Det var ju PRECIS det jag skrev, i ett gammalt blogginlägg! Eller ja, ungefär:

"Dröm jag hade i natt: Sara Lidman (författaren) hade genom magi kommit på ett sätt att framkalla små troll som utförde fantastisk, mind blowing “cunnilingus” på sina ägare. Det som krävdes var: 1. Att du uttalat rätt trollformel 2. Att du köpt rätt skor till trollet - ett par mc-boots med öppning framme på vaden.

Tolkning:
I drömmen kunde alltså fantastisk, överjordisk tillfredsställelse nås ifall man lyckats köpa rätt skor. Cunnilingus-trollet (som jag själv aldrig hann prova innan jag vaknade) var bara ett medel, som pengar i konsumtionen. När man använde trollet, alltså pengarna, fick man njutning.

Mina känslor av skam och äckel som uppstod när jag såg Sara Lidman använda sig av trollet symboliserar den skam och det äckel jag känner inför mina medmänniskor och mig själv i vår konstanta jakt efter tillfredsställelse, genom materiella ting. Som vi alla vet är denna tillfredsställelse, liksom den som uppkommer med hjälp av ett cunnilingus-troll, bara tillfällig och flyktig, utan djup eller hållbarhet. Istället skapas ett beroende efter att gång på gång få uppleva njutningen, kanske i hopp om att den ska vara längre nästa gång, kanske utan några förhoppningar alls mer än att få uppleva ett ögonblick av lycka och fullkomlighet, även om det bara är tillfälligt.

Alternativt så är jag bara kåt på troll."


Slutsats: jag tänker precis som Bauman, alltså är jag smart! Fast med mer sex och ångest, dvs bättre!

döden döden döden

Så var jag tillbaka vid mitt fönster på valhallavägen igen. Som en katt, eller en gammal tant, bligar jag ut på aktiviteterna utanför, kokar en kopp té och muttrar något förvirrat och livstrött om alla andras idioti och min egen fulländning (katter gör detta inombords).

Jag jobbar alltså hemifrån fortfarande. Det har med mediciner, allmän lathet och min långt utvecklade ovilja att möta verkligheten att göra, en ovilja som ibland byts ut mot en nästan manisk lust att prata med människor, andas avgaser och köpa något (vad som helst) på seven eleven. Mellanläget, återigen, var finns det välsignade mellanläget?

Som jag i och för sig hatar. Tänker på något jag läste om min generation för ett par dagar sedan, något om att vi anser det vara naivt och lite löjligt att brinna för något. Att vara sådär verkligt engagerad. Något Dennis Lyxzén (min man, jag åkte till norrland över påsk och drog hit han i en näverkånk) formulerat på följande vis: ”När 80-talisterna har börjat ta över medierna, och ingen tror på någonting, så är det viktigt att hålla fast vid någonting som man tror på, och att vara beredd att säga det högt och stökigt och irriterande.

Japp det är vi det: ytliga jävlar som förverkligar sig själva genom konsumtion, horor, och en mediefest med gratis sprit.

För mig, som är en slags drama queen som uppskattar en stunds djupt allvar emellanåt där frågor som ”men hur kändes det då” och ”ska vi börja med att slakta karlarna eller ligga med dem först i vår feministiska revolution” är vanligt förekommande, är detta dödens tidsålder. Tankens död, engagemangets död, mänsklighetens död. Död! Fantastiskt ord.

Nu ska jag beställa böcker på Internet som jag kommer att ställa i hyllan för att se smart ut.

capitalism stole my virginity

...för övrigt så tycker jag att det är en kränkning av hela jävla mänskligheten att vi befinner oss i ett system som tycker det är helt okej att typ 4 gubbar får 80 % av världens alla pengar utbetalade i feta bonusar med motiveringen att "de blir effektivare och gör sitt jobb bättre då, människan är ju en så kallad "economic man" (i skolan fick jag lära mig att vi i förlängningen INTE var det, men sådana teorier blir ju ingen rik av), ett girigt djur som behöver denna typ av mål att jobba mot för att prestera."

Den här vidriga människosynen, den här orättvisan, det här matandet av äcklig, girig gubbsjuka har vi alltså gått med på.


(men, eftersom det är påsk osv: vi har även gått med på att titta på serien six feet under, sopsortera, framställa glass med nougatsmak och knulla bakifrån)

menskränkt

Var det en dröm jag hade igår eller satt Nour El-Refai i teve och sa saker som att det göttaste med kvinnligt könshormon är att vi blir så mjuka, snälla, omhändertagande osv? Det måste ha varit ett skämt, inte helt otroligt då människan är komiker. Fast detta var ju doktor Åsa for Gods sake, inte nåt med ”ballar” i titeln.

Eller… är det verkligen så och jag är den sista som får veta det? Oh! Flashbacks från uppväxten: alla visste tydligen att allt som lever på jorden kom till genom nåt spännande som kalls för ”evolutionen” - inte på grund av (som jag fått lära mig) en skäggig gubbes trollstav som svepte över världen i sex dagar och på den sjunde la vi oss i soffan och laddade ner teveserier. Jag var nog 12 när jag hörde det första gången och 19 när jag kunde ta det till mig. Lite som det har varit med mig och Stockholm, stentvättade jeans och kineser alltså.

En annan grej jag såg på teve igår (detta är för din skull haggan, jag förstår att du måste sakna public service något alldeles oerhört): partiledaren för sverigedemokraterna satt i (skämt)programmet ”Debatt” och sa, väldigt indignerat, att han kände sig KRÄNKT över att Sveriges radio spelat in honom när han suttit och dragit rasistiska skämt om somalier och sjungit en låt om hur bra det var att Olof Palme blev skjuten. Där har vi för övrigt ett ord som verkligen förskjutits från sin ursprungliga betydelse, alla är ju så fucking kränkta hela tiden. Det sjuka var att han fick säga det utan att hela studiopubliken brast ut i gapskratt (vilket jag gjorde hemma i soffan, ett mycket gutturalt grislikt ljud som uppenbarar sig när jag tror att jag är ensam och mitt hår börjar bli riktigt skitigt). Jag undrar om samma sak kunnat funka för typ Reinfeldt om han under en privat middag lutat sig mot sin bordgranne och med ett skälmskt leende väst att ”den där förintelsen, är inte det lite av en urban myth”, blivit inspelad och sen inför typ KU eller Janne Josefsson vrålat: jag är så KRÄNKT av det här! (judarna ba: oj, vad tråkigt, stackars!)

Men tillbaka till fitthormonerna: förutom att det känns onödigt deterministiskt att påstå att en kvinna är naturligt lämpad till att jobba som vårdbiträde och ta ut hela föräldraledigheten medan mannen gör karriär och spelar golf, har jag så svårt att ta det till mig för jag KAN INTE IDENTIFIERA MIG! Jag blir obekväm runt barn, städar bara när dammråttorna börjat fungera som flyktingbåtar för silverfiskar och hatar ordet ”tjejmiddag”. Jag har en fitta, jag får mens och har en kropp som kan klämma ut en unge eller två, räcker inte det för att jag få kalla mig kvinna?