´
Åh vad mysigt det lät.
Hursomhelst!
Nu har eran sexigaste trosa (jag) lekt vuxen igen! Två dagars seminarium med representanter från Sida å hela baletten. Det diskuterades bistånd/utvecklingssamarbete, ansökningar och resultat. Det mesta hölls tillräckligt luddigt för att man inte skulle våga ställa frågor (är det verkligen bara jag som inte förstår vad hon menar nu?) och tillräckligt konkret för att man skulle kunna.... typ ingenting.
Inledningen på det hela lät såhär: "Ibland tänker jag på Digerdöden". (konstpaus). "Tänk så många som dog då". (En till konstpaus).
På rasterna kissade jag på handikapptoaletten (trots doft av papperhanddukar och landsting så är den ju alltid störst, dvs lyxigast!)
Hört vid lunchbordet: "Ja alltså Afrika är väl lite av våran försökskanin!"
Jag hade bitivs "jag-duger-inget-till-panik" och bitvis "jag-är-ett-väl-dolt-geni-storhetsvansinne". Fann aldrig något mellanläge.
Önskar jag kunde göra det någon jävla gång.
torsdag 29 januari 2009
tisdag 27 januari 2009
spectacular!
Åh nu vill jag bli sådär fullkomligt överväldigad av något. Ta grevens plats i den här scenen:
Livet! Livet! Nu kommer det!
Livet! Livet! Nu kommer det!
måndag 26 januari 2009
I <3 Gyn
Varför känner jag mig alltid så på djupet förnedrad efter att ha talat med vår datasupport? Han är jättetrevlig, frågar hur jag mår, säger något om hur drygt det är med måndagar osv men jag känner bara skam. Jag måste ju be om hjälp, svara "nej" på alla frågor som inleds med orden "kommer du ihåg..." eller "har du kvar mailet där jag förklarar...", skratta besvärat och skämta om min tekniska inkompetens. Eller det där sistnämnda, är det inget måste? Åh Gud den mellanmänskliga interaktionen fortsätter att gäcka mig med sina luddiga ramverk!
Jag blir en liten skalbagge som rullat över på rygg, en hundvalp som kissat på mattan, en smutsig trosa på golvet framför gästerna. Tjoho! (sa trosan).
Och då har jag ändå varit hos gynekologen idag! Men, att en främmande människa rotar runt i mitt underliv som om det vore en arkeologisk fyndplats (fast med mindre varsamhet, tänk stadiet då grävskoporna kommer in i bilden) stör mig föga. Det har väl med Uppmärksamheten att göra antar jag, det spelar liksom ingen roll var den fokuseras så länge det är PÅ MIG och på ett sätt som känns omtänksamt och medmänskligt. Redan nu anar jag en risk för missbruk, att jag kommer bli som Edward Norton i Fight Club när han springer på massa stödgrupper bara för att få gråta och kramas med meat loaf. På liknande vis kommer jag att fläka upp mitt kön inför gummiklädda händer över hela stockholm och....
Nej.
Nej.
Nej.
Jag tror vi stannar här.
Jag blir en liten skalbagge som rullat över på rygg, en hundvalp som kissat på mattan, en smutsig trosa på golvet framför gästerna. Tjoho! (sa trosan).
Och då har jag ändå varit hos gynekologen idag! Men, att en främmande människa rotar runt i mitt underliv som om det vore en arkeologisk fyndplats (fast med mindre varsamhet, tänk stadiet då grävskoporna kommer in i bilden) stör mig föga. Det har väl med Uppmärksamheten att göra antar jag, det spelar liksom ingen roll var den fokuseras så länge det är PÅ MIG och på ett sätt som känns omtänksamt och medmänskligt. Redan nu anar jag en risk för missbruk, att jag kommer bli som Edward Norton i Fight Club när han springer på massa stödgrupper bara för att få gråta och kramas med meat loaf. På liknande vis kommer jag att fläka upp mitt kön inför gummiklädda händer över hela stockholm och....
Nej.
Nej.
Nej.
Jag tror vi stannar här.
söndag 25 januari 2009
söndag
Sorterar tvätt. Trosor. Lägger "let´s get it on-trosorna" i en hög och "urtvättad bomullstrasa-trosorna" i en. Förstnämnda blir 9 trosor hög, den andra 17. Kanske spelar detta ingen roll tänker du, kanske borde jag lägga pengar på annat än nya underkläder. Räkningar med rubriken "påminnelse" till exempel. Nehejdu säger jag, kladda på lite läppstift så går vi och köper oss kåta!
måndag 19 januari 2009
livet livet åh livet
Sitter vid mitt fönster på Valhallvägen och ser livet passera. Just nu tar sig "livet" formen av en medelålders frusen kvinna med Ica-kassar fulla händerna och en cigg i mungipan. Det är synd om människorna. Jag har förresten aldrig riktigt försått det där med att röka i minusgrader, särskilt inte mitt emellan två bajsbruna våta snöhögar innan lunch en måndag. Men det finns ju så mycket jag inte förstår.
Som det där med att bli sjuk, när man inte inte ens fyllt 30 och aldrig bli frisk. Jag har haft många bra perioder på sistone men alla dessa smälter ju liksom bort och försvinner när jag, som nu, har en sämre. Jag vet inte ens vad det beror på längre, fästingar, bakfylla, ångest eller en vanlig knegig svenssonförkylning. Kanske alltihop.
Eller nej, inte ångest. Faktum är att min husläkare skickat mig på en så kallad "psykiatrisk konsultatuíon/bedömning". Hurra! Är det bara jag eller är det inte väldigt stor skillnad på att bli konsulterad och att bli bedömd? Sistnämnda ger mig lite svaga illamåendereflexer i maggropen. Men nu är det gjort och så här gick det till (från början):
Besökte min husläkare som frågade om jag vill prata med någon om det här jobbiga året jag haft. Jag sa "tack hemskt gärna, prata om mig själv får jag aldrig nog av" (det är sant). Min tanke var att jag skulle få gå och ventilera allting, ni vet, lyfta på locket, gråta lite mascara, kanske få mysa in mig i en gnutta medmänsklig sympati.
Icke. Drygt en månad senare fick jag veta, via brev, att jag skulle BEDÖMAS på östermalms psykiatriska mottagning.
Jag kom dit en synnerligen kall onsdagsförmiddag, drog på ett par skoskydd i blå plast och kissade på en handikapptoalett som luktade pappershanddukar och landsting. Sen träffade jag en läkare (fortfarande med blåa prassliga skoskydd på fötterna) som gav mig en bunt enkäter med rubrikerna: Ångestenkäten, depressionsenkäten, alkoholvaneenkäten osv.Letade förstrött efter "tvättar-inte-håret-längre-enkäten" (det enda säkra tecknet på sann galenskap)men fann ingen.
Sen pratade jag och läkaren lite, jag förklarade att allt bara var en ond konspiration och att jag är helt frisk mentalt, bara lite trött och sliten i själen. Läkern höll med (om det sistnämnda) och påpekade att det kanske var lite överdrivet av min husläkare att skicka mig till en person som har till yrke att diagnostisera allvarliga psykiska sjukdomar, såsom Schizofreni och så vidare. Jag kände den lilla färg som funnitsi mina kinder försvinna. Sen visade psykläkaren mig remissen hon fått av min husläkare, där det stod att jag gått i pyskoterapi i unga år och frågade om detta verkligen var sant. Det var det inte. Vi skakade på våra huvuden åt husläkaren. Jag påpekade igen att allt är en ond konspiration, och psykläkaren såg ut att kontemplera detta.
Slutsats: Husläkare är galna. Jag är mentalt frisk (men trött). Handikapptoaletter luktar alltid landsting. Livet är en cigg i minusgrader.
Som det där med att bli sjuk, när man inte inte ens fyllt 30 och aldrig bli frisk. Jag har haft många bra perioder på sistone men alla dessa smälter ju liksom bort och försvinner när jag, som nu, har en sämre. Jag vet inte ens vad det beror på längre, fästingar, bakfylla, ångest eller en vanlig knegig svenssonförkylning. Kanske alltihop.
Eller nej, inte ångest. Faktum är att min husläkare skickat mig på en så kallad "psykiatrisk konsultatuíon/bedömning". Hurra! Är det bara jag eller är det inte väldigt stor skillnad på att bli konsulterad och att bli bedömd? Sistnämnda ger mig lite svaga illamåendereflexer i maggropen. Men nu är det gjort och så här gick det till (från början):
Besökte min husläkare som frågade om jag vill prata med någon om det här jobbiga året jag haft. Jag sa "tack hemskt gärna, prata om mig själv får jag aldrig nog av" (det är sant). Min tanke var att jag skulle få gå och ventilera allting, ni vet, lyfta på locket, gråta lite mascara, kanske få mysa in mig i en gnutta medmänsklig sympati.
Icke. Drygt en månad senare fick jag veta, via brev, att jag skulle BEDÖMAS på östermalms psykiatriska mottagning.
Jag kom dit en synnerligen kall onsdagsförmiddag, drog på ett par skoskydd i blå plast och kissade på en handikapptoalett som luktade pappershanddukar och landsting. Sen träffade jag en läkare (fortfarande med blåa prassliga skoskydd på fötterna) som gav mig en bunt enkäter med rubrikerna: Ångestenkäten, depressionsenkäten, alkoholvaneenkäten osv.Letade förstrött efter "tvättar-inte-håret-längre-enkäten" (det enda säkra tecknet på sann galenskap)men fann ingen.
Sen pratade jag och läkaren lite, jag förklarade att allt bara var en ond konspiration och att jag är helt frisk mentalt, bara lite trött och sliten i själen. Läkern höll med (om det sistnämnda) och påpekade att det kanske var lite överdrivet av min husläkare att skicka mig till en person som har till yrke att diagnostisera allvarliga psykiska sjukdomar, såsom Schizofreni och så vidare. Jag kände den lilla färg som funnitsi mina kinder försvinna. Sen visade psykläkaren mig remissen hon fått av min husläkare, där det stod att jag gått i pyskoterapi i unga år och frågade om detta verkligen var sant. Det var det inte. Vi skakade på våra huvuden åt husläkaren. Jag påpekade igen att allt är en ond konspiration, och psykläkaren såg ut att kontemplera detta.
Slutsats: Husläkare är galna. Jag är mentalt frisk (men trött). Handikapptoaletter luktar alltid landsting. Livet är en cigg i minusgrader.
denna måndag faller snön och jag
Ibland, när jag går omkring och liksom bara lever mitt "liv" så händer det att jag förväntar mig att någon (typ Gud) plötsligt ska hoppa fram och ropa : haha men jag SKOJAR ju bara! Som när man var liten och skämtet, eller ickeskämtet, börjat gå för långt.
Men det händer aldrig.
Men det händer aldrig.
måndag 5 januari 2009
Julen Djävulen Jennie Nordenstam
Det har varit jul. Och nyår. För tillfället pågår tydligen ytterligare en helg av något slag, men eftersom den inte är sammankopplad med bisarra mängder mat, sprit eller presenter så är det väl knappast någon som bryr sig. Allt har i alla fall gått bra, endast ett familjegräl inträffade, det gick till ungefär såhär:
Jag: har ni sett den där spanska filmen, barnhemmet? Den är ganska spännande och bra, har vunnit lite priser och så vidare.
Pappa: Usch, det är djävulens film.
Jag: Eh nej, det tror jag inte.
Pappa: jo, det har jag läst, den är ond, du ska inte se onda filmer.
Jag: Säger du som lät mig se dödligt vapen när jag var typ 7 år gammal. Och var har du läst att djävulen har egna filmer?
Pappa: Den är ond säger jag, håll käften! (stormar ut ut rummet. Lillebror stirrar tomt framför sig. Jag känner förvirring, ilska och sorg)
Men sen blev allt bra, pappa och jag kom överens om att djävulen sällan producerar film och vi firade en vacker och stämningsfylld jul med tindrande (läs sockerhöga och materialistiska) barn, utan onda makter eller föräldralösa spanska glin inblandade.
Väl hemkommen i Stockholm gjorde jag spännande saker som att städa hela garderoben, vilket eventuellt fått mig tro att jag är en sådan där person som luktar gott! Detta blev slutsatsen efter att ha sniffat på ungefär fem stickade tröjor, fyra linnen och några t-shirts. Alla plagg hade använts sedan tvätt, de luktade för övrigt inte tvätmedel alls utan något annat. Det kändes väldigt främmande och jag blev mäkta förvånad, jag har aldrig sett på mig som en väldoftande människa, det var ju Jennie Nordenstam i högstadiet (hon med brösten och killarna) som stod för den rollen. Varje dag i bussen kände jag det, liksom i omklädningsrummet efter gympan och ibland om vi hamnade bredvid varandra i matkön. Jag å andra sidan var glad om jag inte luktade sur tvätt, svett eller gammal garderob.
Empiriska studier pekar nu i alla fall mot att jag är en så kallad fräsching, men min skepsis är ännu för stor för att jag ska våga dra några säkra slutsatser. Först måste jag exempelvis, på vetenskaplig väg, utesluta möjligheten att Jennie Nordenstam bott i min garderob senaste året, eller att jag egentligen inte är jag. Ett digert forskningsprojekt ligger framför mig nu.
Jag: har ni sett den där spanska filmen, barnhemmet? Den är ganska spännande och bra, har vunnit lite priser och så vidare.
Pappa: Usch, det är djävulens film.
Jag: Eh nej, det tror jag inte.
Pappa: jo, det har jag läst, den är ond, du ska inte se onda filmer.
Jag: Säger du som lät mig se dödligt vapen när jag var typ 7 år gammal. Och var har du läst att djävulen har egna filmer?
Pappa: Den är ond säger jag, håll käften! (stormar ut ut rummet. Lillebror stirrar tomt framför sig. Jag känner förvirring, ilska och sorg)
Men sen blev allt bra, pappa och jag kom överens om att djävulen sällan producerar film och vi firade en vacker och stämningsfylld jul med tindrande (läs sockerhöga och materialistiska) barn, utan onda makter eller föräldralösa spanska glin inblandade.
Väl hemkommen i Stockholm gjorde jag spännande saker som att städa hela garderoben, vilket eventuellt fått mig tro att jag är en sådan där person som luktar gott! Detta blev slutsatsen efter att ha sniffat på ungefär fem stickade tröjor, fyra linnen och några t-shirts. Alla plagg hade använts sedan tvätt, de luktade för övrigt inte tvätmedel alls utan något annat. Det kändes väldigt främmande och jag blev mäkta förvånad, jag har aldrig sett på mig som en väldoftande människa, det var ju Jennie Nordenstam i högstadiet (hon med brösten och killarna) som stod för den rollen. Varje dag i bussen kände jag det, liksom i omklädningsrummet efter gympan och ibland om vi hamnade bredvid varandra i matkön. Jag å andra sidan var glad om jag inte luktade sur tvätt, svett eller gammal garderob.
Empiriska studier pekar nu i alla fall mot att jag är en så kallad fräsching, men min skepsis är ännu för stor för att jag ska våga dra några säkra slutsatser. Först måste jag exempelvis, på vetenskaplig väg, utesluta möjligheten att Jennie Nordenstam bott i min garderob senaste året, eller att jag egentligen inte är jag. Ett digert forskningsprojekt ligger framför mig nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)