Varför känner jag mig alltid så på djupet förnedrad efter att ha talat med vår datasupport? Han är jättetrevlig, frågar hur jag mår, säger något om hur drygt det är med måndagar osv men jag känner bara skam. Jag måste ju be om hjälp, svara "nej" på alla frågor som inleds med orden "kommer du ihåg..." eller "har du kvar mailet där jag förklarar...", skratta besvärat och skämta om min tekniska inkompetens. Eller det där sistnämnda, är det inget måste? Åh Gud den mellanmänskliga interaktionen fortsätter att gäcka mig med sina luddiga ramverk!
Jag blir en liten skalbagge som rullat över på rygg, en hundvalp som kissat på mattan, en smutsig trosa på golvet framför gästerna. Tjoho! (sa trosan).
Och då har jag ändå varit hos gynekologen idag! Men, att en främmande människa rotar runt i mitt underliv som om det vore en arkeologisk fyndplats (fast med mindre varsamhet, tänk stadiet då grävskoporna kommer in i bilden) stör mig föga. Det har väl med Uppmärksamheten att göra antar jag, det spelar liksom ingen roll var den fokuseras så länge det är PÅ MIG och på ett sätt som känns omtänksamt och medmänskligt. Redan nu anar jag en risk för missbruk, att jag kommer bli som Edward Norton i Fight Club när han springer på massa stödgrupper bara för att få gråta och kramas med meat loaf. På liknande vis kommer jag att fläka upp mitt kön inför gummiklädda händer över hela stockholm och....
Nej.
Nej.
Nej.
Jag tror vi stannar här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar