livet livet åh livet

Sitter vid mitt fönster på Valhallvägen och ser livet passera. Just nu tar sig "livet" formen av en medelålders frusen kvinna med Ica-kassar fulla händerna och en cigg i mungipan. Det är synd om människorna. Jag har förresten aldrig riktigt försått det där med att röka i minusgrader, särskilt inte mitt emellan två bajsbruna våta snöhögar innan lunch en måndag. Men det finns ju så mycket jag inte förstår.

Som det där med att bli sjuk, när man inte inte ens fyllt 30 och aldrig bli frisk. Jag har haft många bra perioder på sistone men alla dessa smälter ju liksom bort och försvinner när jag, som nu, har en sämre. Jag vet inte ens vad det beror på längre, fästingar, bakfylla, ångest eller en vanlig knegig svenssonförkylning. Kanske alltihop.

Eller nej, inte ångest. Faktum är att min husläkare skickat mig på en så kallad "psykiatrisk konsultatuíon/bedömning". Hurra! Är det bara jag eller är det inte väldigt stor skillnad på att bli konsulterad och att bli bedömd? Sistnämnda ger mig lite svaga illamåendereflexer i maggropen. Men nu är det gjort och så här gick det till (från början):

Besökte min husläkare som frågade om jag vill prata med någon om det här jobbiga året jag haft. Jag sa "tack hemskt gärna, prata om mig själv får jag aldrig nog av" (det är sant). Min tanke var att jag skulle få gå och ventilera allting, ni vet, lyfta på locket, gråta lite mascara, kanske få mysa in mig i en gnutta medmänsklig sympati.

Icke. Drygt en månad senare fick jag veta, via brev, att jag skulle BEDÖMAS på östermalms psykiatriska mottagning.

Jag kom dit en synnerligen kall onsdagsförmiddag, drog på ett par skoskydd i blå plast och kissade på en handikapptoalett som luktade pappershanddukar och landsting. Sen träffade jag en läkare (fortfarande med blåa prassliga skoskydd på fötterna) som gav mig en bunt enkäter med rubrikerna: Ångestenkäten, depressionsenkäten, alkoholvaneenkäten osv.Letade förstrött efter "tvättar-inte-håret-längre-enkäten" (det enda säkra tecknet på sann galenskap)men fann ingen.

Sen pratade jag och läkaren lite, jag förklarade att allt bara var en ond konspiration och att jag är helt frisk mentalt, bara lite trött och sliten i själen. Läkern höll med (om det sistnämnda) och påpekade att det kanske var lite överdrivet av min husläkare att skicka mig till en person som har till yrke att diagnostisera allvarliga psykiska sjukdomar, såsom Schizofreni och så vidare. Jag kände den lilla färg som funnitsi mina kinder försvinna. Sen visade psykläkaren mig remissen hon fått av min husläkare, där det stod att jag gått i pyskoterapi i unga år och frågade om detta verkligen var sant. Det var det inte. Vi skakade på våra huvuden åt husläkaren. Jag påpekade igen att allt är en ond konspiration, och psykläkaren såg ut att kontemplera detta.

Slutsats: Husläkare är galna. Jag är mentalt frisk (men trött). Handikapptoaletter luktar alltid landsting. Livet är en cigg i minusgrader.