Hair är ditt liv!

(vilket även är namnet på min framtida frisörsalong. In my mind.)



Pappa, alltså den jag vuxit upp med, är i stan. Har seriösa planer på att noppa åt mig ett hårstrå när vi möts, men vet inte riktigt hur detta ska gå till. Tips, någon? Har inte kommit längre än att plötsligt, i en hej-kram, lugga till och sen ba ”äh jag ville bara ha ett till min… min… samling…? Min hårsamling. Min samling av hår. Andra människors hår. Min samling av andra människors hår som jag tar fram på kvällarna och stryker långsamt, långsamt, som om det vore ett litet, litet men vackert och unikt djur.

ALTERNATIV: Har inga. Hjälp? Och säg inte ”ta kammen” för jag tror inte han använder någon.

Och vad händer sen då? Vad gör man med ett stulet strå? Var lägger man det? Hur skickar man det? VAR skickar man det? INSIKT: Jag har slagit i på en väg som kommer leda till att jag, inom kort, sitter och googlar på ord som ”DNA” och ”test”.

Om jag tar ett steg utanför mig själv och ser hur jag gör allt detta får jag samma känsla som när jag tittar på en riktigt B-ig deckarserie från 70-talet i kombination med nån schizo-skräckfilm. Med Björn Skifs i en av nyckelrollerna.


Nu ringde pappa! Sjukt. Fast det gav mig en känsla av att vi måste vara släkt, både om man ser till de handlingar som beskrevs under samtalet samt hans ordval:

Pappa: …och så försov jag mig på hotellet i morse och blev tvungen att rusa ner till frukostbuffén å ba roffa åt mig allt allt jag hann åt mig och resten (fru och två barn) och sen balansera allt upp till rummet igen (tar en kort paus för att hämta andan)

Alltså jag såg ut som en… som en… vandrande FETTBÖG!

Att sparka på någon som redan ligger:

'
Jag: Ja, så nu ser det ut som att det är 50 procents chans att Björn är min pappa, och kollar man på näsorna så är de ju skitlika! Plus det ena ögat, det högra, som liksom hänger lite. Och hans läppar! Fylliga liksom, som mina!

Pojkvän: Men... har du inge likheter som kommer från din pappa då?

Jag: Jo, att min nästa delar på sig när jag skrattar.

Pojkvän: Va? Alltså... Jaha, eller, jag trodde det var från att du blivit slagen med en hockeyklubba i lejban eller nåt!

Jag: Va..? Vaddå, tror du jag ser ut såhär på grund av misshandel? Att mitt ansikte är ett resultat av att någon bankat på det med ett järnrör..!!??

Pojkvän: Nä, eller eh jo, men alltså du är ju fin, du har ju ett sånt där speciellt utseende som jag gillar!


Frågor på det här eller är det bara jag?

tisdag: samlag och näsor

Lunch med mamma. För första gången i mitt liv har hon satt sig i bilen och kört de långa, låååånga milen från Uppsala till Stockholm för att visa att hon faktiskt är intresserad av mitt liv.

Vi sitter under körsbärsträden i kungsträdgården och skrattar åt hennes mjukglass som fått ett geléhallon på toppen. Eftersom hon, liksom jag, endast uppfattar världen som en plats där folk antingen vill ligga med en eller inte vill ligga med en, tolkar hon geléhallonet som ett tecken på att glassmannen vill ha henne. Eller mig, som stod bredvid. Någon vill han i alla fall ha, det förstår ju vem som helst.

Snart handlar det om Björn Skifs. Jag vet inte varför, det är säkert två år sedan jag tog upp det sist. Men min undran går aldrig över. Nu är hon ännu osäkrare, kan det röra sig om en 50-50% chans? Jag hävdar att jag inte har något pigment, och både Björn och mamma är faktiskt solbruna jämt. Mamma kontrar med att "Björn är blek egentligen, han har bara tränat upp sitt pigment (??). Jag försöker igen med att "min näsa delar sig på mitten som pappas när jag ler" fast jag sett på flera foton att Björns näsa gör likadant. Sen undrar mamma vad filmen "vanilla Sky" egentligen handlade om och jag försöker förklara: Tom Cruise ligger med Cameron Diaz men blir kär i Penelope Cruz, får sitt ansikte förstört, lever i en drömvärld tillsammans med Penelope som blir en mardröm och sen vaknar han genom att hoppa från ett hustak. Mamma får något förvirrat i ögonen, men verkar nöja sig med förklaringen.

Vi går upp till stureplan, mamma pekar på varannat ställe och berättar att "där satt jag mycket" och "där hade vi efterfester" och "där släppte jag av Björn när han skulle jobba". Jag mumlar att jag aldrig känt mig hemma på Östermalm och att jag lever i konstant skräck över att det närsomhelst ska märkas att jag bara låtsas allting. Mamma tackar för dagen och går till sin bil, jag går upp till kontoret, googlar och jämför näsor.

Den där förbannade jävla näsan.

i ghettot

När de första tonerna strömmade ut ur bilstereon överfölls och övermäktigades jag genast av en känsla av självklarhet. Allt inom mig föll, singlade ner i tårna som körsbärsblommen i Kungsträdgården eller ciggarettaskan från 15-åriga fikaposers på östermalm. Plötsligt var allting stillhet. Himlen, husfasaderna och människorna vi passerade mattades av,kanter slätades ut och hårdheter mjuknade.

Eller så fick jag plötligt väldigt, väldigt lågt blodsocker.

And how did that make you feel?

jag är nu 10 sekunder i från att börja googla på "psykoterapeut stockholm"


Det hela är ett stort missförstånd, allt jag egentligen vill ha är en perfekt låt, en sån där som sjunger sig in i kroppen och lägger sig som ett beskydd runt hjärtat. En sång att bädda in sig i, vila i och läka i.

Eller så vill jag bara träffa Paul (Gabriel Byrne), psykologen som i teveserien "In Treatment" lockar med alla trygg-fadersgestalt-attribut man kan tänkas vilja ha, inklusive den utmanande distansen en f.d bekräftelsenarkoman som jag bara måste, MÅSTE komma igenom!

såhär skulle det se ut:

jag: - tycker du jag är snygg?
paul: - tycker DU att du är snygg?
jag: - Men vad tycker du?
paul: - Det intressanta är ju vad du själva tycker och känner om dig själv
jag: - ok

...

jag: - Men vad tycker du då?

tack solen

minns en tid då "framgång" inte var synonymt med fast avföring i minst en vecka. Det känns längesen nu.

Lyckligtvis är jag jävligt snygg idag, kanske lite kåt också. Hörde någon busvissla typ fem kvarter bort när jag cyklade till jobbet och bara visste: det är till mig. Idag är alla visslingar till mig.

övertagen blek och död

Idag är en annorlunda dag. Idag rör jag mig ute i världen. Den ser ut ungefär som jag mindes den, fast kanske lite dammigare och med fler lasbilar som lastar på och av överallt. Cyklade till jobbet med lårmuskler som sa "nejnejnejnej" halva vägen, sen "jajajajaaaaa" resten. Mitt huvud, som jag hade hotat med spö (dvs två avsnitt av "love and marriage", som jag nu inser heter "married with children", på svenska "våra värsta år". AH! Jag fick ont i huvudet bara av att tänka på det där! Rätt åt dig jävla skitskalle) om det inte var klart och lätt idag, envisades med att kännas onormalt tungt, luddigt och lite snurrigt. Det vill säga ungefär som det känts i över ett år nu. En evig fylla, fast utan spontanhångel, kladdkaka på fingrarna och oförställd, naiv glädje.

Vad som hänt på jobbet sen sist:

* Kollegans hund har tagit över min stol, den är täckt av päls. Värmer skönt runt stjärten, thank you very much!
* tidningsurklipp på anslagstavlan har bleknat och gulnat
* Alla mina blommor (två) har dött

Ganska bra beskrivning av hur jag känner mig överhuvudtaget; lite övertagen, blek och död.

Läste i min gamla blogg som jag övergav för att den innehöll för mycket tjafs om sjukdomen. Om man tillexempel sökte på "borrelia" och "glömstapoolen" så kom man till mig. Den här, nya bloggen som skulle bli "roligare", har i stället blivit tristare. Kanske för att jag hela tiden undviker att tala om sådant som jag faktiskt tänker på hela tiden och istället försöker krysta ur mig något annat. Ett annat problem är att jag inte har något tema att hålla mig till, ska det vara porr, våld eller ångest? Jag är ju alltihop!(Men mest porr och ångest.)

vaknade med ett ångestskri

(det här är senare på dagen)


Alltså kan folk i min omgivning vara så snälla och SLUTA bli gravida nu? Förstår ni inte hur STRESSAD jag blir era egoistiska jävla as!

Det finns liksom ingenting att kontra med heller, även om mitt liv givetvis är fyllt av storslagna projekt som avlöser varandra (häromdagen noppade jag ögonbrynen och städade den så kallade "menslådan" där jag förvarar bindor, tampisar osv)så ligger ju det mesta platt mot att bära omkring på en annan människa, inuti sig själv.

Det största som händer i mitt liv just nu: överväger på allvar att för första gången i mitt liv vaxa lite runt könet (bli strandfin), samtidigt som jag vet att det aldrig kommer bli av eftersom de där röda fjunen förmodligen utgör den sista utposten mellan mig och 100 % fåfänga.

Beställt (en fortsättning på gårdagens inlägg):

'




Det här var en av mina favoritsociologer när jag var en skär nyponros på universitet och faktiskt trodde att jag var en av de mest upplysta människorna på planeten. Eller ok, i Sverige. Eller näe, i Uppsala. Suck. I mitt rum.

Nu har karln skrivit massa smart om kunsumtionssamhället, typ såhär:

Konsumtion är i sig något flyktigt och våra dagars konsumtionssamhälle är ett tillstånd av evig otillfredsställelse, där den ena frestande nyheten jagar den andra i halsbrytande fart. Tiden får en "pointillistisk" karaktär, den blir en punkt- eller ögonblickstid. Konsumtionssamhällets kultur är en "nukultur".

Det var ju PRECIS det jag skrev, i ett gammalt blogginlägg! Eller ja, ungefär:

"Dröm jag hade i natt: Sara Lidman (författaren) hade genom magi kommit på ett sätt att framkalla små troll som utförde fantastisk, mind blowing “cunnilingus” på sina ägare. Det som krävdes var: 1. Att du uttalat rätt trollformel 2. Att du köpt rätt skor till trollet - ett par mc-boots med öppning framme på vaden.

Tolkning:
I drömmen kunde alltså fantastisk, överjordisk tillfredsställelse nås ifall man lyckats köpa rätt skor. Cunnilingus-trollet (som jag själv aldrig hann prova innan jag vaknade) var bara ett medel, som pengar i konsumtionen. När man använde trollet, alltså pengarna, fick man njutning.

Mina känslor av skam och äckel som uppstod när jag såg Sara Lidman använda sig av trollet symboliserar den skam och det äckel jag känner inför mina medmänniskor och mig själv i vår konstanta jakt efter tillfredsställelse, genom materiella ting. Som vi alla vet är denna tillfredsställelse, liksom den som uppkommer med hjälp av ett cunnilingus-troll, bara tillfällig och flyktig, utan djup eller hållbarhet. Istället skapas ett beroende efter att gång på gång få uppleva njutningen, kanske i hopp om att den ska vara längre nästa gång, kanske utan några förhoppningar alls mer än att få uppleva ett ögonblick av lycka och fullkomlighet, även om det bara är tillfälligt.

Alternativt så är jag bara kåt på troll."


Slutsats: jag tänker precis som Bauman, alltså är jag smart! Fast med mer sex och ångest, dvs bättre!

döden döden döden

Så var jag tillbaka vid mitt fönster på valhallavägen igen. Som en katt, eller en gammal tant, bligar jag ut på aktiviteterna utanför, kokar en kopp té och muttrar något förvirrat och livstrött om alla andras idioti och min egen fulländning (katter gör detta inombords).

Jag jobbar alltså hemifrån fortfarande. Det har med mediciner, allmän lathet och min långt utvecklade ovilja att möta verkligheten att göra, en ovilja som ibland byts ut mot en nästan manisk lust att prata med människor, andas avgaser och köpa något (vad som helst) på seven eleven. Mellanläget, återigen, var finns det välsignade mellanläget?

Som jag i och för sig hatar. Tänker på något jag läste om min generation för ett par dagar sedan, något om att vi anser det vara naivt och lite löjligt att brinna för något. Att vara sådär verkligt engagerad. Något Dennis Lyxzén (min man, jag åkte till norrland över påsk och drog hit han i en näverkånk) formulerat på följande vis: ”När 80-talisterna har börjat ta över medierna, och ingen tror på någonting, så är det viktigt att hålla fast vid någonting som man tror på, och att vara beredd att säga det högt och stökigt och irriterande.

Japp det är vi det: ytliga jävlar som förverkligar sig själva genom konsumtion, horor, och en mediefest med gratis sprit.

För mig, som är en slags drama queen som uppskattar en stunds djupt allvar emellanåt där frågor som ”men hur kändes det då” och ”ska vi börja med att slakta karlarna eller ligga med dem först i vår feministiska revolution” är vanligt förekommande, är detta dödens tidsålder. Tankens död, engagemangets död, mänsklighetens död. Död! Fantastiskt ord.

Nu ska jag beställa böcker på Internet som jag kommer att ställa i hyllan för att se smart ut.

capitalism stole my virginity

...för övrigt så tycker jag att det är en kränkning av hela jävla mänskligheten att vi befinner oss i ett system som tycker det är helt okej att typ 4 gubbar får 80 % av världens alla pengar utbetalade i feta bonusar med motiveringen att "de blir effektivare och gör sitt jobb bättre då, människan är ju en så kallad "economic man" (i skolan fick jag lära mig att vi i förlängningen INTE var det, men sådana teorier blir ju ingen rik av), ett girigt djur som behöver denna typ av mål att jobba mot för att prestera."

Den här vidriga människosynen, den här orättvisan, det här matandet av äcklig, girig gubbsjuka har vi alltså gått med på.


(men, eftersom det är påsk osv: vi har även gått med på att titta på serien six feet under, sopsortera, framställa glass med nougatsmak och knulla bakifrån)

menskränkt

Var det en dröm jag hade igår eller satt Nour El-Refai i teve och sa saker som att det göttaste med kvinnligt könshormon är att vi blir så mjuka, snälla, omhändertagande osv? Det måste ha varit ett skämt, inte helt otroligt då människan är komiker. Fast detta var ju doktor Åsa for Gods sake, inte nåt med ”ballar” i titeln.

Eller… är det verkligen så och jag är den sista som får veta det? Oh! Flashbacks från uppväxten: alla visste tydligen att allt som lever på jorden kom till genom nåt spännande som kalls för ”evolutionen” - inte på grund av (som jag fått lära mig) en skäggig gubbes trollstav som svepte över världen i sex dagar och på den sjunde la vi oss i soffan och laddade ner teveserier. Jag var nog 12 när jag hörde det första gången och 19 när jag kunde ta det till mig. Lite som det har varit med mig och Stockholm, stentvättade jeans och kineser alltså.

En annan grej jag såg på teve igår (detta är för din skull haggan, jag förstår att du måste sakna public service något alldeles oerhört): partiledaren för sverigedemokraterna satt i (skämt)programmet ”Debatt” och sa, väldigt indignerat, att han kände sig KRÄNKT över att Sveriges radio spelat in honom när han suttit och dragit rasistiska skämt om somalier och sjungit en låt om hur bra det var att Olof Palme blev skjuten. Där har vi för övrigt ett ord som verkligen förskjutits från sin ursprungliga betydelse, alla är ju så fucking kränkta hela tiden. Det sjuka var att han fick säga det utan att hela studiopubliken brast ut i gapskratt (vilket jag gjorde hemma i soffan, ett mycket gutturalt grislikt ljud som uppenbarar sig när jag tror att jag är ensam och mitt hår börjar bli riktigt skitigt). Jag undrar om samma sak kunnat funka för typ Reinfeldt om han under en privat middag lutat sig mot sin bordgranne och med ett skälmskt leende väst att ”den där förintelsen, är inte det lite av en urban myth”, blivit inspelad och sen inför typ KU eller Janne Josefsson vrålat: jag är så KRÄNKT av det här! (judarna ba: oj, vad tråkigt, stackars!)

Men tillbaka till fitthormonerna: förutom att det känns onödigt deterministiskt att påstå att en kvinna är naturligt lämpad till att jobba som vårdbiträde och ta ut hela föräldraledigheten medan mannen gör karriär och spelar golf, har jag så svårt att ta det till mig för jag KAN INTE IDENTIFIERA MIG! Jag blir obekväm runt barn, städar bara när dammråttorna börjat fungera som flyktingbåtar för silverfiskar och hatar ordet ”tjejmiddag”. Jag har en fitta, jag får mens och har en kropp som kan klämma ut en unge eller två, räcker inte det för att jag få kalla mig kvinna?

tisdag

ser en terrier slita livet ur sig för att få lukta på ett träd nedanför mitt fönster. Måste vara ett fantastiskt träd. Ska kolla upp det sen.

I drömmen du allt betvingar, och allt du vill ha kan du få"

Yeah right!

Drömde om Dennis Lyxzén. Han ville inte ha mig. Vi satt mitt emot varandra i någon slags festcirkel och han ba, gång på gång (upprört); kan någon SÄGA TILL den där tjejen att jag inte är intresserad?! JAG HAR FAKTISKT FLICKVÄN (blänger mot mig)!

Jag blir fruktansvärt obekväm men kan liksom inte gå därifrån, jag sitter ju ändå i samma cirkel som Dennis och även om han hatar mig mer än kapitalism och bush sammanslaget så är det ju lite koolt. Faktiskt. Så jag sitter kvar och ser Dennis, på ett väldigt drömskt vis, delas upp i tre olika personer.

Ingen av dem vill ha mig.

Okej men FINE! Jag vill inte ha dig heller, din politiskt korrekta stela pretantiösa GUBBE med löjligt skyhöga ideal, jag vill INTE vara i närheten av ditt hus på norrländska landsbygden, dina smilgropar eller tillsynes mjuka, klappvänliga hår! SÅDESÅ!

Min allra käraste hagga

Jag gör det inte så bra. Skrivandet, menar jag. Det är helt enkelt för att det finns så tragiskt lite att skriva om. Jag känner mig tom, liksom. Det kan ju såklart bero på att jag börjat ta mediciner igen, om än bara i tablettform i stället för intravenöst. Men ändå, det känns ju så hopplöst. Tråkigt. Evigt. Som den här stockholmska vår-höst-vintern jag befinner mig i just nu: ska det aldrig ta slut?

Eller jämställdheten. Når vi aldrig fram? I vår livstid??? Läste äntligen bitterfittan häromdagen och kände hur det gamla välbekanta hatet blossade upp igen. Eller hur känner du när du läser detta:

* Det är fler kvinnor än män som donerar organ, men fler män än kvinnor tar emot
* Gifta kvinnor lider av större psykisk ohälsa än ogifta. Hos män är det tvärtom.


Eller ba: Våldtäkt. Män som aldrig tar ut föräldraledighet. Eller män som tar ut ledighet och får nån slags parad till sin ära varje gång de berättar det. Lönediskriminering. Misshandel. Uppblåsta killar och män som bollar idéer med sina manliga chefer på fikat på ett skönt avslappant sätt, medan kvinnor förbereder och bokar möte. Måste visa sig duktig, inte luta sig bakåt i fåtöljen, knäppa händerna över magen/bakom huvudet och bara flumma fram lite "sköna idéer". Eller som gubbarna på mitt jobb, som kan hävda vilka idiotiska ogenomtänkta åsikter som helst, utan att någonsin vika med blicken eller tappa fattningen. Man blir så jävla frusterad. Arg. Liten. Bitter. För att det är så, för att man (jag) inte säger ifrån mer. För man (jag) vill ju inte vara en bitterfitta, inte i mäns ögon i alla fall. En sån som förstör stämningen, är sur och tråkig. Så i stället blir man (jag) någon slags trevlighetshora, allt för att behålla den lilla makt jag ändå har men som skulle tas i från mig på en gång om jag uppfattades som svår. Bitchig. Vrång.

ALLT beror väl inte på kön och ja det finns finfina män men jävligt mycket, alltför mycket, har ändå sin rot i den där stinkande jävla könsmaktsordningen som ingen verkar vilja ta i längre. När det väl görs, görs det av idioter som harvar på om hur tragiskt det är att moderskapet nedvärderas så mycket i vår kultur osv osv osv. Jag ba: problemet är väl inte att moderskapet nedvärderas, utan att FADERSKAPET inte uppdateras?? Om det vore lika självklart för män att ta sitt ansvar som pappor som det är för kvinnor att ta sitt ansvar som mammor så är väl allt fiesta och godiskaktus sen, eller? Ingen diskriminering på arbetsplatsen av kvinnor för att de kommer ta ut all föräldraledighet, inga stora löne- och karriärsglapp, inga mammor som bryter ihop för att de inte mindes att packa ner ungarnas gymnastikpåsar. För att vara en "dålig mamma" skulle inte längre vara lika laddat om pappan ansågs ha precis lika stort ansvar.

Och ja. Har man väl börjat tänka aktivt på det igen så är det kört. Eller räddat, hur man nu ser på det. Bitterfittan återvänder och ser världen med uppfriskade, arga ögon. En dokumentär på Kspecial om svarta musikens historia blir till en skev historiebeskrivning där kvinnor somden Nina Simone Billy Holiday bara utgjort paranteser jämfört med James Brown. En gullig film om en familj och deras hund Marley blir en svart historia om en kvinna som ger upp sin karriär (fast hon är mer framgångsrik än sin karl), gråter över sin sömnlöshet medan mannen fikar med chefen och pratar om hur man ska hålla "frun därhemma nöjd".

För att inte nänmna alla egna upplevelser genom åren, där man gång på gång tvingats inse att man är det andra könet.

Fuck! I´m bitter.

Gårdagen:

Ärligt vet jag inte vad det var. En konsert? Heligt möte med regnskogstrollpacka? Återkommande känsla: Jag LYSSNAR inte på schamansynth, jag ÄR schamansynth!

Min djupa rädsla för artificiell intelligens

För tänk om de utvecklar känslor, kan resonera rationellt osv och så bildas det läger som tycker antingen att "robotorna ska befrias från människornas förtryck" eller "robotarna är maskiner byggda för att tjäna oss" och då, när vi är upptagna med att bråka om detta (jag kan se framför mig, väldigt levande, hur Janne Josefsson kastar sig över debatten med rödsprängda ögon och ett hungrigt krigsskrik. Mycket obehagligt.) så kommer maskinerna att bli superintelligenta och ta över världen, bland annat genom att härma rösten till personer du känner, förvandla sina armar till knivar och springa jättejättefort efter din bil.

Sen får vi tjäna robotarna på samma sätt som de, djuren, miljön, Afrika med flera tvingats tjäna oss. Någon slags rättvisa antar jag, som jag hoppas aldrig inträffar eftersom vi förtjänar att straffas så jävla hårt.

Plötsligt insikt: Det är alltså inte robotarna jag är rädd för att möta, utan min skuld till att världen går under. Det var ju... upplyftande.

Idé:

skriva till Victoria och Daniel och föreslå/kräva att de döper sin eventuella son till "Aragorn".

Livsplan

Får man vara frånvarande såhär länge och sen ba börja skriva igen? Jag röstar för! Okej då var det klart.

Idé jag fick idag:

Flytta till västernorrland alternativt ångermanland. Förföra Dennis Lyxzén. Köpa gammalt fint hus med stort vardagsrum och öppen spis. Plantera saker i trädgården. Köpa hund. Ett stort piano. Massa stearinljus. Bjuda hem smarta och roliga människor. Ha spännande och vulgära samtal.

Bli gammal och dö.

I-da-hoe

Ibland vill jag att nån ba ska skrika "din smutsiga hora!" åt mig. Undrar varför.

Fast det måsta vara rätt person, vid rätt tidpunkt.

Det jag försöker säga: Timing. Always timing.

fredag (jobbade hemifrån)

Dagens outfit:

ceriserosa negligé (köpt från en butiks alla hjärtans dag-kampanj. Skylt ba: "for your valentine". Jag ba: Till MIG från MIG!
trosor
tjocksockar
fett hår och glasögon

Kände mig både sexig och motbjudande på samma gång. Det var underbart.

Hej Älskling!

´
Åh vad mysigt det lät.

Hursomhelst!

Nu har eran sexigaste trosa (jag) lekt vuxen igen! Två dagars seminarium med representanter från Sida å hela baletten. Det diskuterades bistånd/utvecklingssamarbete, ansökningar och resultat. Det mesta hölls tillräckligt luddigt för att man inte skulle våga ställa frågor (är det verkligen bara jag som inte förstår vad hon menar nu?) och tillräckligt konkret för att man skulle kunna.... typ ingenting.

Inledningen på det hela lät såhär: "Ibland tänker jag på Digerdöden". (konstpaus). "Tänk så många som dog då". (En till konstpaus).

På rasterna kissade jag på handikapptoaletten (trots doft av papperhanddukar och landsting så är den ju alltid störst, dvs lyxigast!)

Hört vid lunchbordet: "Ja alltså Afrika är väl lite av våran försökskanin!"

Jag hade bitivs "jag-duger-inget-till-panik" och bitvis "jag-är-ett-väl-dolt-geni-storhetsvansinne". Fann aldrig något mellanläge.

Önskar jag kunde göra det någon jävla gång.

spectacular!

Åh nu vill jag bli sådär fullkomligt överväldigad av något. Ta grevens plats i den här scenen:


Livet! Livet! Nu kommer det!

Måndag

Antal "get-it-on-troser":

10

I <3 Gyn

Varför känner jag mig alltid så på djupet förnedrad efter att ha talat med vår datasupport? Han är jättetrevlig, frågar hur jag mår, säger något om hur drygt det är med måndagar osv men jag känner bara skam. Jag måste ju be om hjälp, svara "nej" på alla frågor som inleds med orden "kommer du ihåg..." eller "har du kvar mailet där jag förklarar...", skratta besvärat och skämta om min tekniska inkompetens. Eller det där sistnämnda, är det inget måste? Åh Gud den mellanmänskliga interaktionen fortsätter att gäcka mig med sina luddiga ramverk!

Jag blir en liten skalbagge som rullat över på rygg, en hundvalp som kissat på mattan, en smutsig trosa på golvet framför gästerna. Tjoho! (sa trosan).

Och då har jag ändå varit hos gynekologen idag! Men, att en främmande människa rotar runt i mitt underliv som om det vore en arkeologisk fyndplats (fast med mindre varsamhet, tänk stadiet då grävskoporna kommer in i bilden) stör mig föga. Det har väl med Uppmärksamheten att göra antar jag, det spelar liksom ingen roll var den fokuseras så länge det är PÅ MIG och på ett sätt som känns omtänksamt och medmänskligt. Redan nu anar jag en risk för missbruk, att jag kommer bli som Edward Norton i Fight Club när han springer på massa stödgrupper bara för att få gråta och kramas med meat loaf. På liknande vis kommer jag att fläka upp mitt kön inför gummiklädda händer över hela stockholm och....

Nej.

Nej.

Nej.

Jag tror vi stannar här.

söndag

Sorterar tvätt. Trosor. Lägger "let´s get it on-trosorna" i en hög och "urtvättad bomullstrasa-trosorna" i en. Förstnämnda blir 9 trosor hög, den andra 17. Kanske spelar detta ingen roll tänker du, kanske borde jag lägga pengar på annat än nya underkläder. Räkningar med rubriken "påminnelse" till exempel. Nehejdu säger jag, kladda på lite läppstift så går vi och köper oss kåta!

livet livet åh livet

Sitter vid mitt fönster på Valhallvägen och ser livet passera. Just nu tar sig "livet" formen av en medelålders frusen kvinna med Ica-kassar fulla händerna och en cigg i mungipan. Det är synd om människorna. Jag har förresten aldrig riktigt försått det där med att röka i minusgrader, särskilt inte mitt emellan två bajsbruna våta snöhögar innan lunch en måndag. Men det finns ju så mycket jag inte förstår.

Som det där med att bli sjuk, när man inte inte ens fyllt 30 och aldrig bli frisk. Jag har haft många bra perioder på sistone men alla dessa smälter ju liksom bort och försvinner när jag, som nu, har en sämre. Jag vet inte ens vad det beror på längre, fästingar, bakfylla, ångest eller en vanlig knegig svenssonförkylning. Kanske alltihop.

Eller nej, inte ångest. Faktum är att min husläkare skickat mig på en så kallad "psykiatrisk konsultatuíon/bedömning". Hurra! Är det bara jag eller är det inte väldigt stor skillnad på att bli konsulterad och att bli bedömd? Sistnämnda ger mig lite svaga illamåendereflexer i maggropen. Men nu är det gjort och så här gick det till (från början):

Besökte min husläkare som frågade om jag vill prata med någon om det här jobbiga året jag haft. Jag sa "tack hemskt gärna, prata om mig själv får jag aldrig nog av" (det är sant). Min tanke var att jag skulle få gå och ventilera allting, ni vet, lyfta på locket, gråta lite mascara, kanske få mysa in mig i en gnutta medmänsklig sympati.

Icke. Drygt en månad senare fick jag veta, via brev, att jag skulle BEDÖMAS på östermalms psykiatriska mottagning.

Jag kom dit en synnerligen kall onsdagsförmiddag, drog på ett par skoskydd i blå plast och kissade på en handikapptoalett som luktade pappershanddukar och landsting. Sen träffade jag en läkare (fortfarande med blåa prassliga skoskydd på fötterna) som gav mig en bunt enkäter med rubrikerna: Ångestenkäten, depressionsenkäten, alkoholvaneenkäten osv.Letade förstrött efter "tvättar-inte-håret-längre-enkäten" (det enda säkra tecknet på sann galenskap)men fann ingen.

Sen pratade jag och läkaren lite, jag förklarade att allt bara var en ond konspiration och att jag är helt frisk mentalt, bara lite trött och sliten i själen. Läkern höll med (om det sistnämnda) och påpekade att det kanske var lite överdrivet av min husläkare att skicka mig till en person som har till yrke att diagnostisera allvarliga psykiska sjukdomar, såsom Schizofreni och så vidare. Jag kände den lilla färg som funnitsi mina kinder försvinna. Sen visade psykläkaren mig remissen hon fått av min husläkare, där det stod att jag gått i pyskoterapi i unga år och frågade om detta verkligen var sant. Det var det inte. Vi skakade på våra huvuden åt husläkaren. Jag påpekade igen att allt är en ond konspiration, och psykläkaren såg ut att kontemplera detta.

Slutsats: Husläkare är galna. Jag är mentalt frisk (men trött). Handikapptoaletter luktar alltid landsting. Livet är en cigg i minusgrader.

denna måndag faller snön och jag

Ibland, när jag går omkring och liksom bara lever mitt "liv" så händer det att jag förväntar mig att någon (typ Gud) plötsligt ska hoppa fram och ropa : haha men jag SKOJAR ju bara! Som när man var liten och skämtet, eller ickeskämtet, börjat gå för långt.

Men det händer aldrig.

Julen Djävulen Jennie Nordenstam

Det har varit jul. Och nyår. För tillfället pågår tydligen ytterligare en helg av något slag, men eftersom den inte är sammankopplad med bisarra mängder mat, sprit eller presenter så är det väl knappast någon som bryr sig. Allt har i alla fall gått bra, endast ett familjegräl inträffade, det gick till ungefär såhär:

Jag: har ni sett den där spanska filmen, barnhemmet? Den är ganska spännande och bra, har vunnit lite priser och så vidare.
Pappa: Usch, det är djävulens film.
Jag: Eh nej, det tror jag inte.
Pappa: jo, det har jag läst, den är ond, du ska inte se onda filmer.
Jag: Säger du som lät mig se dödligt vapen när jag var typ 7 år gammal. Och var har du läst att djävulen har egna filmer?
Pappa: Den är ond säger jag, håll käften! (stormar ut ut rummet. Lillebror stirrar tomt framför sig. Jag känner förvirring, ilska och sorg)

Men sen blev allt bra, pappa och jag kom överens om att djävulen sällan producerar film och vi firade en vacker och stämningsfylld jul med tindrande (läs sockerhöga och materialistiska) barn, utan onda makter eller föräldralösa spanska glin inblandade.

Väl hemkommen i Stockholm gjorde jag spännande saker som att städa hela garderoben, vilket eventuellt fått mig tro att jag är en sådan där person som luktar gott! Detta blev slutsatsen efter att ha sniffat på ungefär fem stickade tröjor, fyra linnen och några t-shirts. Alla plagg hade använts sedan tvätt, de luktade för övrigt inte tvätmedel alls utan något annat. Det kändes väldigt främmande och jag blev mäkta förvånad, jag har aldrig sett på mig som en väldoftande människa, det var ju Jennie Nordenstam i högstadiet (hon med brösten och killarna) som stod för den rollen. Varje dag i bussen kände jag det, liksom i omklädningsrummet efter gympan och ibland om vi hamnade bredvid varandra i matkön. Jag å andra sidan var glad om jag inte luktade sur tvätt, svett eller gammal garderob.

Empiriska studier pekar nu i alla fall mot att jag är en så kallad fräsching, men min skepsis är ännu för stor för att jag ska våga dra några säkra slutsatser. Först måste jag exempelvis, på vetenskaplig väg, utesluta möjligheten att Jennie Nordenstam bott i min garderob senaste året, eller att jag egentligen inte är jag. Ett digert forskningsprojekt ligger framför mig nu.